Vad är en legitimerad psykoterapeut?
Den som är leg psykoterapeut har
• först en akademisk grundutbildning i ett människovårdande yrke som
psykolog, socionom, läkare, sjuksköterska eller präst
• därefter basutbildning i psykoterapi, 30 universitetspoäng (ingår för psykologer och psykiatrer i deras grundutbildning), samt
• psykoterapeutiskt yrkesarbete i minst två år under handledning
• själv gått i egen psykoterapi, samt
• slutligen en påbyggnadsutbildning i psykoterapi som omfattar 3 års
deltidsstudier, 60 universitetspoäng.
Socialstyrelsens legitimation garanterar fullföljd utbildning och professionellt ansvar.
Enligt lag får ingen kalla sig psykoterapeut som inte har fått statlig legitimation; tyvärr förekommer det ändå. Men konstigt nog får vem som helst kalla sin verksamhet för psykoterapi! Och om man inte arbetar inom sjukvård får man kalla sig vad man vill. Så kräv legitimation!
Vad är evidensbasering?
Den forskningsmodell som vanligen krävs för så kallad evidensbasering av behandlingsmetoder kallas randomiserade kontrollerade studier, RCT. Den innebär i korthet att man väljer ut patienter med en specifik diagnos och delar upp dem slumpvis i grupper som får olika behandling eller ingen behandling. Det kan t ex gälla effekten av läkemedel eller av någon psykoterapimetod, nästan alltid då korttidsterapier. Det har visat sig i sådana studier att alla etablerade psykoterapimetoder har ungefär lika bra resultat.
Ett krux med sådana studier är att när man ska välja ut patienter med en specifik diagnos måste man välja bort väldigt många. Om man till exempel vill studera effekter av behandling mot panikångest, får patienterna ha bara just panikångest, inte panikångest och depression eller sömnproblem eller alkoholproblem eller något annat. Och de får naturligtvis inte redan ha psykofarmaka. Studerar man behandling av depression, som man gjort mycket de senaste åren, väljer man också bort dem som har för lätt eller för svår depression.
Det här innebär att man väljer bort väldigt många, och kvar blir en grupp som inte särskilt mycket liknar dem som vi terapeuter sen möter som hjälpsökande på våra mottagningar.
De människor vi möter har ofta hoptrasslade livsproblem som kan ha pågått i åratal, som ångest, depressioner, familjeproblem, sömnsvårigheter, tvångstankar, ibland kombinerat med personlighetsstörningar.
Ett annat problem med randomiserade kontrollerade studier är
att klienten inte själv får välja psykoterapiform
eller psykoterapeut. Det finns rikligt med forskning som visar att
det har stor betydelse för resultatet av psykoterapin med sådan
valfrihet. Ingen behandling eller personlig kontakt passar alla,
eftersom vi är olika, både klienter och terapeuter. Man
bör informera sig om vad olika terapityper innebär och
absolut känna efter om kontakten med den terapeut man träffar
känns bra, inte tro att det finns en generellt bästa metod.
